Jag bara sitter och reflekterar sådär som jag kan göra ibland. Kommit fram till att fan vad mycket skit jag snackar, eller visst det egentligen redan. Inte skit som i att man pratar illa om någon utan att jag pratar så väldigt mycket. Folk i min närhet tänker nog mer än en gång per dag att intresseklubben antecknar. Jag har något att flika in om allt och kommer jag in på ett ämne så kan jag inte släppa det. Jag har en mun som en ladugårdsdörr. Det är ju dock en stor del av min personlighet, hur jag är. Det som fascinerar mig är alla de människor i min omgivning som accepterar det. Kollegor, vänner, släktingar som tycker jag är störtskön ändå, inte ser mig som en jobbig väderkvarn.
Jag ber ofta om ursäkt för jag pratar mycket, har ju faktiskt tillräckligt självinsikt för att veta det, och om jag blir jobbig ska de säga till mig. Jag tar inte illa upp, jag vill hellre bli stoppad än att den andra personen ska få hjärnblödning.
Bad om ursäkt till Neros bror igår, han är typ min motsats och tycker folk som snackar mycket är jobbiga. Jag sa förlåt jag pratar mycket och kan va jobbig. Han sa att det är lugnt hade jag inte orkat med dig hade jag väl inte suttit här.
Sant, jag tror jag ver för mycket om ursäkt för den jag är. Om folk inte gillar det eller finner det jobbigt så skulle de inte umgås med mig. Finner de det jobbigt så umgås inte med mig. Det är min personlighet och varför ska jag be om ursäkt för den jag är?